your gay dad wants me

det bästa med öland är att polisen där har en förteckning över de lagliga hampaodlingarna på  ön, så att de ska slippa rycka ut varje gång en upphetsad turist ringer & skriker om cannabisplantor mitt i idyllen. för övrigt har jag sett två havsörnar & en flock vitkindade gäss. att vara i naturen är som att vara på skansen, fast på riktigt.

har missat hela pride med parad & allt, men det känns ändå helt okej (förutom diskussionen med pia laskar & birgitta stenberg, DET är jag lite sur över att jag missade) eftersom jag alltid har haft en något ambivalent inställning till hela grejen. det illusteras väl bäst med konversationen mellan mig & en tant i toakön på caféet där jag + far + syster väntade på paraden förrförra året. tanten strålade & pratade upphetsat om hur fantastiskt det var att så mycket folk hade samlats på hornsgatan för att titta på paraden. jag kände mig tyvärr nödgad att döda hennes livsglädje en smula genom att påpeka hur mycket TREVLIGARE det vore om alla som var där för att begapa arrangemanget tog ett steg ut i gatan & faktiskt gick med i paraden. men det gör inte folk i allmänhet, för folk i allmänhet tycker att det är rätt härligt & chic med crazybögar i glitter & paljetter & känner sig så himla frigjorda & FINA när de står där & klappar händerna åt queerkidsen. men det där med att faktiskt knata med ett par meter, det aktar man sig för. för tänk om någon skulle se, typ en arbetskamrat eller han som åker samma buss varje morgon & skulle tro att man är EN SÅN DÄR? näe, riktigt så tillfreds med annorlundaheten är inte folk i allmänhet. vilket gör att prideparaden fortfarande upprätthåller en osynlig mur mellan "vi" & "dom", mellan "normalt" & "onormalt". sen kan vi ju börja diskutera hela grejen med normalt/onormalt, acceptans/rättigheter osv, men jag orkar fan inte. jag har semester, allt jag vill är att sitta på balkongen med mitt broderi, sippa drinkar gjorda på isthé + vodka & lyssna på the gits eller melissa etheridge.

förövrigt måste
det här vara dagens "vad var det vi sa?" & tyvärr inte särskilt överraskande.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback