so long suckers
imorgon drar jag till öland för en vecka av eftertanke & kontemplation. tänkte helt & hållet gå upp i min nya tantimage (handarbete & smärtstillande gjort för reumatiker) så det blir bara broderi & bokläsande, ingen punkrock & sprit. kanske en & annan loppis också. men ni lär ju inte sakna mig eftersom jag aldrig uppdaterar här i alla fall.
remember paldiski! (nu är allt en saga, ett minne från igår)
bokfemman är tillbaka & har ett tema som borde vara enkelt, med tanke på min sentimentala & nostalgiska läggning, men som vanligt är det knepigt att tänka ut precis vilka fem böcker som passar bäst. men here goes:
veckans tema för bokfemman är "nostalgi".
nämn 5 böcker som du förknippar med ordet nostalgi.
1. min far är kannibal - sten bergman. för ganska exakt ett år sedan såldes soläng, den ganska ocharmiga trettiotalsvillan vid sommen som var min morfars barndomshem & mitt sommarlovshus. eftersom det av olika anledningar alltid har varit min mors familj som har dominerat vårt släktumgänge så har jag spenderat otaliga sommardagar där, & även en del under vintertid, med allt vad det innebär. jag minns dans runt midsommarstången när jag var ett litet, litet barn, jag minns sicksackandet mellan komockorna genom hagen på väg till badplatsen, jag minns cykelturer till kiosken för att köpa lördagsgodis i sådana där tunna vita påsar med kulörta färgcirklar på, jag minns korna & senare hästarna i hagen utanför huset. morfar brukade ge mig en slant för att klippa gräset under staketet som går runt tomten, ni vet det där som man inte kommer åt med gräsklipparen. mormor gjorde hemlagad vinbärssaft & plommonmarmelad, stod alltid i köket med kastrullerna på spisen & serverade bullar & läsk i frostade glas framför teven på kvällen. det var bilutflykter runt hela ydre socken med samma gamla torp & gårdar som året innan & mormors anekdoter om familjerna som bodde/hade bott där förändrades aldrig. det var turer med lilla båten ut på brådjupa sjön, kvällar på torpöns uteservering med räkmackor & päronsoda. & så klart olidliga tråkdagar när man bara ville åka HEM HEM HEM under tonåren, gamla släktingar som skulle hälsas på & ätas kakor med, bråk om aktiviteter, uppförande, kläder, livet.
när jag var i soläng för sista gången, i början av förra sommaren, frågade min mormor om det var något särskilt från huset som jag skulle vilja ta med mig hem (bara det, alla dessa GREJER som fanns där & minst två frysboxar i källaren fulla med mat - som om de väntade på världskriget). jag funderade på det en hel del under den sista veckan & till slut kom jag på att den gamla trasiga boken min far är kannibal som stod i hyllan ute i boden där vi brukade sova var det nästan det enda jag kunde tänka mig. boken som jag hade bläddrat i & fascinerats av varje sommar sedan jag lärde mig läsa - en kolonial utpptäcksresarskildring från nya guinea, komplett med bilder på förkrympta skallar & allt. det sorgliga i hela den här historien är att när jag talade om det för mormor så avslöjade hon att boken redan hade slängts tillsammans med en massa annat "gammalt skräp". hon erbjöd sig så klart att finkamma antikvariat & lumpbodar för att hitta ett nytt exemplar åt mig, men jag förklarade att det inte var samma sak.
2. jag saknar dig, jag saknar dig - peter pohl & kinna gieth. när jag var i början av tonåren (ok, även senare) var den här boken det sorgligaste jag visste. en tvilling som dör, en som överlever & hur hanterar man det? den får mig att minnas mellan- & högstadietiden, heaven & hell som vanligt.
3. sömngångarland - mia couto. alla böcker som på något sätt behandlar moçambique får mig ju nostalgisk, men mia coutos skildring av kriget, folket & den brända jorden gör mig blödigare än det mesta annat. kanske på grund av vissa ord som jag känner igen, hans väldigt moçambikiska skrivstil (som kommer fram ännu mer i orginalspråk - den anarkistiska inställningen till portugisiskan där han skapar sina egna ord) eller platserna som nämns. & trots att det inte har något med själva texten att göra så minns jag den där ogripbara känslan av desperat bekymmerslöshet mitt i misären, som så ofta präglade dagarna i pemba. en annan deltagare av bokfemman hade slagit upp ordet nostalgi, som enligt SAOL bland annat betyder "melankolisk längtan hem eller tillbaka". & det är väl precis det som sömngångarland väcker hos mig, även om jag har svårt att bestämma mig för om det är hem eller tillbaka som jag längtar.
4. brott & straff - fjodor dostojevskij. haha nej jag ska inte skriva om hur jag Upptäckte den Stora Ryska Litteraturen genom gamle dostojevskij eller nåt annat högtravande. sanningen är att första gången jag försökte mig på boken så tyckte jag (& det står jag fortfarande för) att den var sjukt tråkig & jag orkade inte ens läsa ut eländet. det var i gymnasiet & jag var tvungen att skriva nån slags rapport om den, vilket jag så klart gjorde baserat på de första kapitlen + texten på baksidan & cashade in ett VG+. übermensch, jag vet. men hur som, för två år sedan skulle jag & en av mina lisor ut på öststatsturné (danmark-tyskland-tjeckien-polen-litauen-estland) & eftersom jag skulle ta mig runt en massa länder med så lite packning som möjligt så ville jag ha med mig en tjock bok som inte var allt för bra & således inte skulle läsas ut redan första veckan. ergo, brott & straff. passade ju även rent geografiskt, tyckte jag. & nu kan jag inte ens titta på boken utan att tänka på "turist i sin egen stad!" - min & lisas idé när min läkare tänkte stoppa hela resan eftersom jag var "blödningsbenägen" & inte fick åka till öststaterna för om jag trillade & gick sönder så behövde jag kanske blod & i öststaterna har alla hiven så deras blod vill man inte ha - men det ordnade sig med blodet till slut & jag fick åka. sen följde den bästa festivalen någonsin (roskilde 2005) med sptifest 1,2,3 & 4. att åka sightseeingbuss mellan köpenhamn & berlin, letandet efter MUREN, träffa anke i kreutzberg & titta på hitlers lamadjur i tiergarden. det eviga regnandet & spelningen med napalm death på en obskyr punkklubb i prag, fylleförvirring & taxiåkning till THE DARK PLACES, att äta "the famous vegetarian monkey dish from malaysia" i warszawa. knytnävsslagsmål & modern konst i vilnius, efter en dag på rivieran med trampbåt & lilla lunchen i trakai. sist men inte minst helvetesdagen i paldiski - det före detta sovjetska atomubåtslägret som fick mig att kräkas av ren utmattning (kuriosa: torsk på tallin är inspelad i paldiski & efter 1991 flyttade större delen av befolkningen därifrån eftersom hamnområdet är kontaminerat av radioaktivt avfall). när vi klev av färjan hemma i sverige var vi höga på nikotin, socker & polsk hostmedicin, dansade en liten dans & kysste marken vid kapellskär.
5. portugisisk/svensk ordbok - alexander fernandes. ett år nere i katakomberna under universitetet med det eviga tragglandet av oregelbundna verb. ett år av ständigt pluggande & jobbande, inga pengar & ingen tid - men i slutändan ändå SÅ JÄVLA VÄRT DET (även om jag fortfarande inte kan böja i pluskvamperfekt).
veckans tema för bokfemman är "nostalgi".
nämn 5 böcker som du förknippar med ordet nostalgi.
1. min far är kannibal - sten bergman. för ganska exakt ett år sedan såldes soläng, den ganska ocharmiga trettiotalsvillan vid sommen som var min morfars barndomshem & mitt sommarlovshus. eftersom det av olika anledningar alltid har varit min mors familj som har dominerat vårt släktumgänge så har jag spenderat otaliga sommardagar där, & även en del under vintertid, med allt vad det innebär. jag minns dans runt midsommarstången när jag var ett litet, litet barn, jag minns sicksackandet mellan komockorna genom hagen på väg till badplatsen, jag minns cykelturer till kiosken för att köpa lördagsgodis i sådana där tunna vita påsar med kulörta färgcirklar på, jag minns korna & senare hästarna i hagen utanför huset. morfar brukade ge mig en slant för att klippa gräset under staketet som går runt tomten, ni vet det där som man inte kommer åt med gräsklipparen. mormor gjorde hemlagad vinbärssaft & plommonmarmelad, stod alltid i köket med kastrullerna på spisen & serverade bullar & läsk i frostade glas framför teven på kvällen. det var bilutflykter runt hela ydre socken med samma gamla torp & gårdar som året innan & mormors anekdoter om familjerna som bodde/hade bott där förändrades aldrig. det var turer med lilla båten ut på brådjupa sjön, kvällar på torpöns uteservering med räkmackor & päronsoda. & så klart olidliga tråkdagar när man bara ville åka HEM HEM HEM under tonåren, gamla släktingar som skulle hälsas på & ätas kakor med, bråk om aktiviteter, uppförande, kläder, livet.
när jag var i soläng för sista gången, i början av förra sommaren, frågade min mormor om det var något särskilt från huset som jag skulle vilja ta med mig hem (bara det, alla dessa GREJER som fanns där & minst två frysboxar i källaren fulla med mat - som om de väntade på världskriget). jag funderade på det en hel del under den sista veckan & till slut kom jag på att den gamla trasiga boken min far är kannibal som stod i hyllan ute i boden där vi brukade sova var det nästan det enda jag kunde tänka mig. boken som jag hade bläddrat i & fascinerats av varje sommar sedan jag lärde mig läsa - en kolonial utpptäcksresarskildring från nya guinea, komplett med bilder på förkrympta skallar & allt. det sorgliga i hela den här historien är att när jag talade om det för mormor så avslöjade hon att boken redan hade slängts tillsammans med en massa annat "gammalt skräp". hon erbjöd sig så klart att finkamma antikvariat & lumpbodar för att hitta ett nytt exemplar åt mig, men jag förklarade att det inte var samma sak.
2. jag saknar dig, jag saknar dig - peter pohl & kinna gieth. när jag var i början av tonåren (ok, även senare) var den här boken det sorgligaste jag visste. en tvilling som dör, en som överlever & hur hanterar man det? den får mig att minnas mellan- & högstadietiden, heaven & hell som vanligt.
3. sömngångarland - mia couto. alla böcker som på något sätt behandlar moçambique får mig ju nostalgisk, men mia coutos skildring av kriget, folket & den brända jorden gör mig blödigare än det mesta annat. kanske på grund av vissa ord som jag känner igen, hans väldigt moçambikiska skrivstil (som kommer fram ännu mer i orginalspråk - den anarkistiska inställningen till portugisiskan där han skapar sina egna ord) eller platserna som nämns. & trots att det inte har något med själva texten att göra så minns jag den där ogripbara känslan av desperat bekymmerslöshet mitt i misären, som så ofta präglade dagarna i pemba. en annan deltagare av bokfemman hade slagit upp ordet nostalgi, som enligt SAOL bland annat betyder "melankolisk längtan hem eller tillbaka". & det är väl precis det som sömngångarland väcker hos mig, även om jag har svårt att bestämma mig för om det är hem eller tillbaka som jag längtar.
4. brott & straff - fjodor dostojevskij. haha nej jag ska inte skriva om hur jag Upptäckte den Stora Ryska Litteraturen genom gamle dostojevskij eller nåt annat högtravande. sanningen är att första gången jag försökte mig på boken så tyckte jag (& det står jag fortfarande för) att den var sjukt tråkig & jag orkade inte ens läsa ut eländet. det var i gymnasiet & jag var tvungen att skriva nån slags rapport om den, vilket jag så klart gjorde baserat på de första kapitlen + texten på baksidan & cashade in ett VG+. übermensch, jag vet. men hur som, för två år sedan skulle jag & en av mina lisor ut på öststatsturné (danmark-tyskland-tjeckien-polen-litauen-estland) & eftersom jag skulle ta mig runt en massa länder med så lite packning som möjligt så ville jag ha med mig en tjock bok som inte var allt för bra & således inte skulle läsas ut redan första veckan. ergo, brott & straff. passade ju även rent geografiskt, tyckte jag. & nu kan jag inte ens titta på boken utan att tänka på "turist i sin egen stad!" - min & lisas idé när min läkare tänkte stoppa hela resan eftersom jag var "blödningsbenägen" & inte fick åka till öststaterna för om jag trillade & gick sönder så behövde jag kanske blod & i öststaterna har alla hiven så deras blod vill man inte ha - men det ordnade sig med blodet till slut & jag fick åka. sen följde den bästa festivalen någonsin (roskilde 2005) med sptifest 1,2,3 & 4. att åka sightseeingbuss mellan köpenhamn & berlin, letandet efter MUREN, träffa anke i kreutzberg & titta på hitlers lamadjur i tiergarden. det eviga regnandet & spelningen med napalm death på en obskyr punkklubb i prag, fylleförvirring & taxiåkning till THE DARK PLACES, att äta "the famous vegetarian monkey dish from malaysia" i warszawa. knytnävsslagsmål & modern konst i vilnius, efter en dag på rivieran med trampbåt & lilla lunchen i trakai. sist men inte minst helvetesdagen i paldiski - det före detta sovjetska atomubåtslägret som fick mig att kräkas av ren utmattning (kuriosa: torsk på tallin är inspelad i paldiski & efter 1991 flyttade större delen av befolkningen därifrån eftersom hamnområdet är kontaminerat av radioaktivt avfall). när vi klev av färjan hemma i sverige var vi höga på nikotin, socker & polsk hostmedicin, dansade en liten dans & kysste marken vid kapellskär.
5. portugisisk/svensk ordbok - alexander fernandes. ett år nere i katakomberna under universitetet med det eviga tragglandet av oregelbundna verb. ett år av ständigt pluggande & jobbande, inga pengar & ingen tid - men i slutändan ändå SÅ JÄVLA VÄRT DET (även om jag fortfarande inte kan böja i pluskvamperfekt).
back in the days
när jag kom till jobbet i morse möttes jag av den här lille krabaten:
som en vis man sa, det kan ju vara de roligaste fem sekunderna på internet just nu (ja jag vet att jag förmodligen är ett halvår sen med att upptäcka det här, jag är sen med det mesta när det gäller populärkultur, har t ex först nu laddat ner/förstått att uppskatta mingus & sexfemmans "kär i en kickers"). den får mig dessutom att minnas den där fantastiska hemsidan med de dansande hamstrarna som var poppis på nittiotalet (ni vet, när internet fortfarande var SKITHÄFTIGT). känns så fint att tänka på hur NAIVA vi var, nån serverade oss en sida med samma animerade gif om & om igen & vi bara "WOW! framtiden!". det här var på den tiden när man hängde på osa-chatten & alla hade egna hemsidor (på ANGELFIRE, med come.to/i.am-adress!). that's right, vi lärde oss knacka kod själva, till skillnad från dagens kids som bara signar upp på myspace/facebook/whathaveyou. det var fina tider, nittiotalet = det bästa talet. ja för att ge något slags sken av legitimitet åt det här inlägget så kan jag ju passa på att tipsa om sex med victor - det är tydligen inte bara jag som kommer bli en teveprofil i höst. startar i september, på en public service-kanal nära dig!
som en vis man sa, det kan ju vara de roligaste fem sekunderna på internet just nu (ja jag vet att jag förmodligen är ett halvår sen med att upptäcka det här, jag är sen med det mesta när det gäller populärkultur, har t ex först nu laddat ner/förstått att uppskatta mingus & sexfemmans "kär i en kickers"). den får mig dessutom att minnas den där fantastiska hemsidan med de dansande hamstrarna som var poppis på nittiotalet (ni vet, när internet fortfarande var SKITHÄFTIGT). känns så fint att tänka på hur NAIVA vi var, nån serverade oss en sida med samma animerade gif om & om igen & vi bara "WOW! framtiden!". det här var på den tiden när man hängde på osa-chatten & alla hade egna hemsidor (på ANGELFIRE, med come.to/i.am-adress!). that's right, vi lärde oss knacka kod själva, till skillnad från dagens kids som bara signar upp på myspace/facebook/whathaveyou. det var fina tider, nittiotalet = det bästa talet. ja för att ge något slags sken av legitimitet åt det här inlägget så kan jag ju passa på att tipsa om sex med victor - det är tydligen inte bara jag som kommer bli en teveprofil i höst. startar i september, på en public service-kanal nära dig!
min inre afrikaentusiast
den enda musik jag står ut med att lyssna på just nu: vuka africa med mingas.
*går & hämtar långa halsbanden med träpärlor*
men snart ska jag gå hem & mata monstret (katten), sen ska jag få dricka onsdagsöl med min fd chef & andlige ledare. det är sånt som ger mig livskvalitet.
*går & hämtar långa halsbanden med träpärlor*
men snart ska jag gå hem & mata monstret (katten), sen ska jag få dricka onsdagsöl med min fd chef & andlige ledare. det är sånt som ger mig livskvalitet.
the dangers of public transportation
vad är grejen med karlar & bussar egentligen? det är en kombination som ofta dyker upp i mitt liv, jag fattar inte vad det är hos mig som gör att män omkring/på bussar finner mig så fantastiskt tilldragande? vi minns ju alla den fruktade BUSSPUNDAR'N som stalkade mig med bootycalls i flera veckor efter att jag råkade träffa honom på bussen (note to self: sluta ge bort telefonnumret i ren panik, eller ge i alla fall bort FEL telefonnummer). & imorse så kom ganska-söte-rock/pop-killen som brukar åka samma buss som jag fram till mig & upplyste mig om att 77:an redan hade gått, så vi fick nog åka 4:an istället. WHADDUP? liksom. eftersom jag har lärt mig min läxa & aldrig mer tänker vara så där OSVENSK & prata med främlingar på bussar, så fortsatte jag självklart inte konversationen utan sa typ "oj jaha ok"& gömde mig i andra delen av bussen. fick så klart ångest över det också, tänk om stackars lille pojken hade stått där & LADDAT för att approacha mig & så får han nöja sig med ett "eh, tack"? har jag förstört hela hans dag? kommer han aldrig mer våga prata med en främmande människa? typ inse att alla är själviska idioter & aldrig mer lyfta ett finger för att vara TREVLIG? jag har förstört en framtida moder theresa, fast i manlig form. eller kommer han försöka initiera nån fortsättning av den här konversationen imorgon? gud, jag måste säga upp mig från jobbet & aldrig mer lämna min lägenhet alt. börja sova på kansliet så jag slipper utsätta mig för märkligheterna i kollektivtrafiken. å andra sidan så kanske det här innebär att det bara är en tidsfråga innan den stiliga punkaren på 165:an kliver fram & förklarar sin kärlek till mig.
en rolig historia (present till mira)
cinto de segurança
um polícia sul-africano parou um carro de moçambicanos e disse ao motorista que, porque estava a usar o seu cinto de segurança, tinha ganho um prémio de R5 000, como parte de uma campanha de segurança nas estradas.
o homem mal quiz acreditar na sua sorte e quando o polícia perguntou o que pretendia fazer com o dinheiro, repondeu:
"bom eu vou tirar a minha carta de condução".
"oh, não lhe dé ouvidos, sr polícia" gritou a mulher no assento de passageiro. "ele pensa que é engraçado quando esta bébado."
com isto acordou o tipo no assento traseiro que deitou um olhar ao polícia e resmungou,
"eu sabia que não chegaríamos longe em um carro roubado!
"nesse momento, ouviram-se batidas vindas da bagageira e uma voz disse:
"comé? já atravessamos a fronteira?"
um polícia sul-africano parou um carro de moçambicanos e disse ao motorista que, porque estava a usar o seu cinto de segurança, tinha ganho um prémio de R5 000, como parte de uma campanha de segurança nas estradas.
o homem mal quiz acreditar na sua sorte e quando o polícia perguntou o que pretendia fazer com o dinheiro, repondeu:
"bom eu vou tirar a minha carta de condução".
"oh, não lhe dé ouvidos, sr polícia" gritou a mulher no assento de passageiro. "ele pensa que é engraçado quando esta bébado."
com isto acordou o tipo no assento traseiro que deitou um olhar ao polícia e resmungou,
"eu sabia que não chegaríamos longe em um carro roubado!
"nesse momento, ouviram-se batidas vindas da bagageira e uma voz disse:
"comé? já atravessamos a fronteira?"
REA! jävligt bekväma skygglappar! bästa priset! köp två betala för en!
folk som gör mig miserabelt trött & oförstående: tjejer/kvinnor/medsystrar/whatever som är så jävla ANINGSLÖSA & individfixerade. hur många gånger har vi inte fått höra den fantastiska kommentaren "alltså, det är ju jättehemskt det där med våldtäkter & sexuella övergrepp & sånt, men JAG har minsann aldrig blivit utsatt för nåt sånt!" eh nähä, men vi pratar inte om dig som individ, vi snackar strukturer här (jämf. snubbar som hävdar att de minsann aldrig har våldtagit/slagit/trakasserat en tjej & alltså inte har någonting över huvud taget att göra med patriarkatet). den där jävla individbaserade dagens nyheter-liberalismen där alla ska uttrycka politiskt korrekta åsikter, men konsekvent vägrar se de bakomliggande orsakerna till samhällsproblemen, gör mig sjukt irriterad. men det är väl samtidigt en form av självförsvar, för vem fan vill vara ett OFFER? speciellt idag, när det är vinna eller försvinna som gäller. ingen jävel har tålamod eller ork att lyssna på gnälliga kvinnor som inte bara håller käften & klättrar högre på karriärsstegen. VI HAR JU ALLA MÖJLIGHETER FÖR GUDS SKULL! vi har ju allt det där som generationerna före oss slogs för! vi kan utbilda oss, vi kan bli chefer inom näringslivet, vi kan ligga med karlar till höger & vänster. vad spelar det då för roll att vi fortfarande får stå ut med lite tafsande på tunnelbanan, eller en ovälkommen kommentar på gatan? att vi genom en enda blick från en man kan bli medvetna om att vi fortfarande är villebråd?
det märkliga är att sedan kommer (nästan) alltid ett "ja, det var ju den där gången när nån kille följde efter mig genom parken" eller "jo, det är klart att någon har kommenterat min klädsel/kropp på ett obehagligt sätt" (för övrigt är det också konstigt att de här historierna nästan alltid berättas med nervösa skratt eller på ett sätt som tonar ner själva våldsinslaget i det hela). & jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt eländet, för det är ju så fruktansvärt tydligt hur vi får lära oss att aldrig koppla personliga upplevelser till något större, till strukturer, till genussystemet. att vi får lära oss att ett övergrepp inte är ett "riktigt" övergrepp om det inte är fysiskt, hands on, något ORDENTLIGT. "komma här & gnälla över att någon TITTADE på dig på ett obehagligt sätt? herregud människa, hur ytlig får man vara? dessutom ska du väl bara vara kåt, glad & tacksam om en man kollar på dig? va? näää, ett övergrepp är det bara om det är kuken i fittan & knappt ens då för du hade ju den där korta kjolen & du skrattade ju & log först & du hade ju druckit MINST tre öl!"
det är märkligt att många kvinnor har så svårt att ta till sig faktumet att vårt livsrum, vår verklighet, är begränsat av just de här sakerna. att våld eller hot om våld är så tydligt & starkt närvarande i vår vardag att vi alla måste förhålla oss till det på ett eller annat sätt. vi matas ständigt med bilder av uppsprättade, våldtagna & lemlästade kvinnor på teve. vi läser ständigt om våldtäkter & övergrepp i tidningarna. den mytiska FARLIGA väldtäktsmannen lurar i varje buske & det är vårt ansvar att se till att han inte får tillfälle att leva ut sina pervesioner (för herregud, klart våldtäktsmannen är pervers! att han snedvridna syn på sexualitet & makt skulle vara ett resultat av större makthierarkier & - återigen - strukturer, det är ju bara rent hittepå. eh). vi får lära oss att det inte handlar om ett samhällsproblem. att det bara handlar om OSS - vad vi gör, hur vi ser ut, vad vi säger. det är vi som undviker mörka gator, det är vi som går runt parken istället för genom den på natten, det är vi som helt plötsligt slås av tanken min kjol kanske är för kort i alla fall?, det är vi som skyndar på stegen & kollar oss över axeln alt. stirrar ner i marken när vi hör steg bakom oss på väg hem från bussen. det är vi som, kollektivt, blir spottade i ansiktet varje gång en våldtäktsman går fri pga att hans advokat är jävligt skicklig på hela hora/madonnna-spelet i rättssalen. & vi gör allt det där utan att egentligen reflektera över det, det är liksom smällar man får ta om man råkar födas som kvinna, inget vi behöver PRATA OM eller - gud förbjude - göra nåt åt. samtidigt är ju hotet om överfallsvåldtäkten - den okände, perverse, sjuke mannen i busken - en av vår tids största kontrollverktyg. det är jävligt bekvämt att hålla oss ständigt på vakt, ständigt rädda & ständigt oroliga för en okänd förövare, en hotfull fantasibild, som vi kan koncentrera oss på för att slippa tänka på allt det där andra jobbiga. att allt det där andra - kommentarer, blickar, konventioner - aldrig tillskrivs samma betydelse trots att det är saker som alla kvinnor upplever mer eller mindre dagligen. plus faktumet att de farligaste förövarna, männen, fortfarande befinner sig i våra hem, inte i någon nattmörk park.
det är så deprimerande att tänka på det, på att vi ALLA påverkas på ett eller annat sätt av realiteten att vi inte äger våra egna kroppar. att det inte spelar någon roll hur medvetna vi är om genussystemet, om könsroller, om konstruktioner & maktförhållande. det spelar ingen roll att vi nu för tiden är så härligt frigjorda & framstående - vi måste ändå leva med ett ständigt hot hängande över oss eftersom ingenting egentligen har förändrats i grunden. det är bara bigger cages, longer chains även här.
det märkliga är att sedan kommer (nästan) alltid ett "ja, det var ju den där gången när nån kille följde efter mig genom parken" eller "jo, det är klart att någon har kommenterat min klädsel/kropp på ett obehagligt sätt" (för övrigt är det också konstigt att de här historierna nästan alltid berättas med nervösa skratt eller på ett sätt som tonar ner själva våldsinslaget i det hela). & jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt eländet, för det är ju så fruktansvärt tydligt hur vi får lära oss att aldrig koppla personliga upplevelser till något större, till strukturer, till genussystemet. att vi får lära oss att ett övergrepp inte är ett "riktigt" övergrepp om det inte är fysiskt, hands on, något ORDENTLIGT. "komma här & gnälla över att någon TITTADE på dig på ett obehagligt sätt? herregud människa, hur ytlig får man vara? dessutom ska du väl bara vara kåt, glad & tacksam om en man kollar på dig? va? näää, ett övergrepp är det bara om det är kuken i fittan & knappt ens då för du hade ju den där korta kjolen & du skrattade ju & log först & du hade ju druckit MINST tre öl!"
det är märkligt att många kvinnor har så svårt att ta till sig faktumet att vårt livsrum, vår verklighet, är begränsat av just de här sakerna. att våld eller hot om våld är så tydligt & starkt närvarande i vår vardag att vi alla måste förhålla oss till det på ett eller annat sätt. vi matas ständigt med bilder av uppsprättade, våldtagna & lemlästade kvinnor på teve. vi läser ständigt om våldtäkter & övergrepp i tidningarna. den mytiska FARLIGA väldtäktsmannen lurar i varje buske & det är vårt ansvar att se till att han inte får tillfälle att leva ut sina pervesioner (för herregud, klart våldtäktsmannen är pervers! att han snedvridna syn på sexualitet & makt skulle vara ett resultat av större makthierarkier & - återigen - strukturer, det är ju bara rent hittepå. eh). vi får lära oss att det inte handlar om ett samhällsproblem. att det bara handlar om OSS - vad vi gör, hur vi ser ut, vad vi säger. det är vi som undviker mörka gator, det är vi som går runt parken istället för genom den på natten, det är vi som helt plötsligt slås av tanken min kjol kanske är för kort i alla fall?, det är vi som skyndar på stegen & kollar oss över axeln alt. stirrar ner i marken när vi hör steg bakom oss på väg hem från bussen. det är vi som, kollektivt, blir spottade i ansiktet varje gång en våldtäktsman går fri pga att hans advokat är jävligt skicklig på hela hora/madonnna-spelet i rättssalen. & vi gör allt det där utan att egentligen reflektera över det, det är liksom smällar man får ta om man råkar födas som kvinna, inget vi behöver PRATA OM eller - gud förbjude - göra nåt åt. samtidigt är ju hotet om överfallsvåldtäkten - den okände, perverse, sjuke mannen i busken - en av vår tids största kontrollverktyg. det är jävligt bekvämt att hålla oss ständigt på vakt, ständigt rädda & ständigt oroliga för en okänd förövare, en hotfull fantasibild, som vi kan koncentrera oss på för att slippa tänka på allt det där andra jobbiga. att allt det där andra - kommentarer, blickar, konventioner - aldrig tillskrivs samma betydelse trots att det är saker som alla kvinnor upplever mer eller mindre dagligen. plus faktumet att de farligaste förövarna, männen, fortfarande befinner sig i våra hem, inte i någon nattmörk park.
det är så deprimerande att tänka på det, på att vi ALLA påverkas på ett eller annat sätt av realiteten att vi inte äger våra egna kroppar. att det inte spelar någon roll hur medvetna vi är om genussystemet, om könsroller, om konstruktioner & maktförhållande. det spelar ingen roll att vi nu för tiden är så härligt frigjorda & framstående - vi måste ändå leva med ett ständigt hot hängande över oss eftersom ingenting egentligen har förändrats i grunden. det är bara bigger cages, longer chains även här.
modeblogg #1
jag har slutat blogga & börjat handarbeta.
punkpatches i korsstygn är det nya svart i höst. glöm inte var ni hörde det först kiddos.
punkpatches i korsstygn är det nya svart i höst. glöm inte var ni hörde det först kiddos.