utbildad medelklass-ångest
men det finns verkligen inget som är mer deprimerande än att logga in på studera.nu & klicka på länken för akademiska meriter. där står de liksom uppradade efter varandra, mina misstag & misslyckanden. den förbannade fortsättningskursen i portugisiska som inte är kompletterad eftersom jag inte kan komma ihåg VILKEN 3-poängs delkurs det är som jag inte fått något betyg på & dessutom drar mig för att maila institutionen om, eftersom jag BORDE göra det på portugisiska (det där språket som är så fantastiskt vackert, det mjukaste språk jag vet, men som låter som jävla afrikaans eller annat valfritt fult språk när jag handskas med det). & sen påbyggnadskursen i genusvetenskap som fortfarande saknar en delkurs, den där förbannade queertentan som har blivit min nemesis under se senaste åren. jag vet inte hur många gånger jag har försökt skriva den, hur många gånger jag har producerat metervis med text & sen kasserat alltihop, hur många gånger jag bara suttit & stirrat & sen gett upp igen. det sjuka är att jag en gång om året intalar mig själv att NU JÄVLAR, nu gäller det, it's now or never & verkligen TROR att jag ska skriva den, men det händer liksom aldrig nåt. jag brukar lura mig själv genom att sätta mig på string med viktiga böcker i stora högar, skrivboken & highlighting-pennorna i olika färger & känner mig förträffligt nöjd med mig själv. sen inser jag att inget blev gjort den eftermiddagen heller & att tre månader redan har gått sedan dess. det bästa är att jag alltid använder den som någon slags uppvisningsgrej när folk frågar vad jag sysslar med, typ KOLLA JAG HAR INTE STAGNERAT HELT, JAG MÅ HA FASTNAT I SLENTRIANLIVET MED NIO TILL FEM-JOBBET MEN JAG UTBILDAR MIG OCKSÅ, JAG PRESTERAR! haha, den är min akademiska kvottenta, my token queer essay.
ja, sen har vi ju den förbannade d-uppsatsen också men den vill jag inte ens tänka på. kan ju bara konstatera att det aldrig blir någon magisterexamen för mig.