the dangers of public transportation
vad är grejen med karlar & bussar egentligen? det är en kombination som ofta dyker upp i mitt liv, jag fattar inte vad det är hos mig som gör att män omkring/på bussar finner mig så fantastiskt tilldragande? vi minns ju alla den fruktade BUSSPUNDAR'N som stalkade mig med bootycalls i flera veckor efter att jag råkade träffa honom på bussen (note to self: sluta ge bort telefonnumret i ren panik, eller ge i alla fall bort FEL telefonnummer). & imorse så kom ganska-söte-rock/pop-killen som brukar åka samma buss som jag fram till mig & upplyste mig om att 77:an redan hade gått, så vi fick nog åka 4:an istället. WHADDUP? liksom. eftersom jag har lärt mig min läxa & aldrig mer tänker vara så där OSVENSK & prata med främlingar på bussar, så fortsatte jag självklart inte konversationen utan sa typ "oj jaha ok"& gömde mig i andra delen av bussen. fick så klart ångest över det också, tänk om stackars lille pojken hade stått där & LADDAT för att approacha mig & så får han nöja sig med ett "eh, tack"? har jag förstört hela hans dag? kommer han aldrig mer våga prata med en främmande människa? typ inse att alla är själviska idioter & aldrig mer lyfta ett finger för att vara TREVLIG? jag har förstört en framtida moder theresa, fast i manlig form. eller kommer han försöka initiera nån fortsättning av den här konversationen imorgon? gud, jag måste säga upp mig från jobbet & aldrig mer lämna min lägenhet alt. börja sova på kansliet så jag slipper utsätta mig för märkligheterna i kollektivtrafiken. å andra sidan så kanske det här innebär att det bara är en tidsfråga innan den stiliga punkaren på 165:an kliver fram & förklarar sin kärlek till mig.