reality bites
saker jag stör mig på hos mig själv:
1. jag är alldeles för jävla mesig & medgörlig. jag antar att det stavas KONFLIKTRÄDSLA & hänger förmodligen ihop med obehaget inför starka känsloyttringar. jag gillar helt enkelt inte att "prata om det", blir helt sjukligt OBEKVÄM av att prata känslor & liknande, andras såväl som mina egna issues. biter hellre ihop & härdar ut & håller käften (men jag jobbar på det, jag försöker!). ofta händer det även att jag faktiskt inte fattar att jag blir överkörd av andra förrän efteråt, att det bara ligger & gnager som en liten obekvämhetsknut tills jag inser att jag faktiskt är SUR & varför & hur jag skulle ha formulerat mig/agerat för att få det annorlunda. oftast händer det med vissa personer i min bekanskapskrets/familj, men det är ju inte direkt begränsat till dessa. måste jobba på det, måste skaffa en jävla ryggrad, säga NEJ, säga my way or the highway någon gång ibland. (vi kan också dra intressanta paralleller till att jag är skitdålig på att diskutera saker & uttrycka mig verbalt, även om saker som jag vet något om, men däremot är ganska fly när det gäller att uttrycka mig i skrift - där kan jag ju tänka igenom vad jag tycker/tänker/skriver + har 100% kontroll över resultatet).
2. jag är sjukt dålig på att hålla kontakten med folk, även personer som jag faktiskt gillar. inte för att jag anser att det är upp till dem att höra av sig om de vill umgås, utan mest för att det liksom inte får plats så mycket i mitt huvud. har vi inte setts/hörts på ett tag, ja då är det som att de bara glider iväg. out of sight, out of mind. eller kanske snarare tvärtom när det gäller mig. antar att det är därför jag inte har nåt sånt där socialt nätverk som man tydligen ska ha, för att det ska funka krävs ju 1; att man kan fungera som en normal människa i sociala sammanhang, dvs chatta upp folk man inte känner, framstå som smart, spännande & witty så att de faktisk VILL träffa en igen, 2; att man odlar & underhåller nyblivna bekanskaper, inte blir misstänksam & undrande så fort någon verkar visa lite intresse för ens person. kommer ofta på mig själv med att tänka "vad vill du mig EGENTLIGEN?" & ifrågasätta folks motiv, eftersom jag utgår ifrån att ytliga bekanskaper enbart pratar med mig pga att den som de egentligen vill prata med är upptagen för tillfället. något slags mindervärdeskomplex antar jag.
3. jag är mycket lat & lyckas aldrig GÖRA någonting, mycket snack & lite verkstad bara. har aldrig fattat hur folk orkar med alla dessa projekt som de håller på med på sin god damn fritid, HUR ORKAR FOLK LIKSOM? för mig är det nog med åtta till fem-jobbet varje vardag, sen är jag helt slut, tömd på energi & vilja & ork. att hålla ihop livet som det är, hålla fasaden uppe & bara FIXA DET är vad kraften räcker till, inte mer. det enda jag duger till är uppenbarligen att sitta & skriva gnälliga texter på internet, jag som skulle bli professor, nobelpristagare, världsförbättrare! istället blir jag omsprungen av 20-åringar som LYCKAS & jag kan inte ens tänka att det bara är för att dom halkar in på det berömda bananskalet utan måste face the facts att det är för att dom GÖR saker. det är så jävla bittert att kreativiteten har försvunnit & runnit ut i sanden, samtidigt som jag har någon slags skev självbild där jag inbillar mig att jag är ment for greatness. allt jag kan tänka på är winona i den där filmen när hon säger i was really supposed to BE something by the age of twentythree!. tjugotre! jag är fan tjugosex år & har fortfarande inte åstadkommit ett jävla dugg. men jag borde kanske inse att jag bara borde vara nöjd & glad, sluta gnälla, börja varje dag med att ställa mig på balkongen & sjunga jag vill tacka livet som har gett mig så mycket!
förutom det har dagen varit till belåtenhet. eftersom jag är satt i karantän av mina arbetskamrater så fick jag i princip en ledig dag att förfoga över som jag ville. den har spenderats med kaffe + sällskap i parken, intressanta diskussioner (jag har googlat det där med geparderna nu!), fönsterputs & dammsugning. har även lyckats lämna in filmrullarna från höstens semester. är, trots ovanstående fel & brister, kanske inte helt jävla hopplös.
1. jag är alldeles för jävla mesig & medgörlig. jag antar att det stavas KONFLIKTRÄDSLA & hänger förmodligen ihop med obehaget inför starka känsloyttringar. jag gillar helt enkelt inte att "prata om det", blir helt sjukligt OBEKVÄM av att prata känslor & liknande, andras såväl som mina egna issues. biter hellre ihop & härdar ut & håller käften (men jag jobbar på det, jag försöker!). ofta händer det även att jag faktiskt inte fattar att jag blir överkörd av andra förrän efteråt, att det bara ligger & gnager som en liten obekvämhetsknut tills jag inser att jag faktiskt är SUR & varför & hur jag skulle ha formulerat mig/agerat för att få det annorlunda. oftast händer det med vissa personer i min bekanskapskrets/familj, men det är ju inte direkt begränsat till dessa. måste jobba på det, måste skaffa en jävla ryggrad, säga NEJ, säga my way or the highway någon gång ibland. (vi kan också dra intressanta paralleller till att jag är skitdålig på att diskutera saker & uttrycka mig verbalt, även om saker som jag vet något om, men däremot är ganska fly när det gäller att uttrycka mig i skrift - där kan jag ju tänka igenom vad jag tycker/tänker/skriver + har 100% kontroll över resultatet).
2. jag är sjukt dålig på att hålla kontakten med folk, även personer som jag faktiskt gillar. inte för att jag anser att det är upp till dem att höra av sig om de vill umgås, utan mest för att det liksom inte får plats så mycket i mitt huvud. har vi inte setts/hörts på ett tag, ja då är det som att de bara glider iväg. out of sight, out of mind. eller kanske snarare tvärtom när det gäller mig. antar att det är därför jag inte har nåt sånt där socialt nätverk som man tydligen ska ha, för att det ska funka krävs ju 1; att man kan fungera som en normal människa i sociala sammanhang, dvs chatta upp folk man inte känner, framstå som smart, spännande & witty så att de faktisk VILL träffa en igen, 2; att man odlar & underhåller nyblivna bekanskaper, inte blir misstänksam & undrande så fort någon verkar visa lite intresse för ens person. kommer ofta på mig själv med att tänka "vad vill du mig EGENTLIGEN?" & ifrågasätta folks motiv, eftersom jag utgår ifrån att ytliga bekanskaper enbart pratar med mig pga att den som de egentligen vill prata med är upptagen för tillfället. något slags mindervärdeskomplex antar jag.
3. jag är mycket lat & lyckas aldrig GÖRA någonting, mycket snack & lite verkstad bara. har aldrig fattat hur folk orkar med alla dessa projekt som de håller på med på sin god damn fritid, HUR ORKAR FOLK LIKSOM? för mig är det nog med åtta till fem-jobbet varje vardag, sen är jag helt slut, tömd på energi & vilja & ork. att hålla ihop livet som det är, hålla fasaden uppe & bara FIXA DET är vad kraften räcker till, inte mer. det enda jag duger till är uppenbarligen att sitta & skriva gnälliga texter på internet, jag som skulle bli professor, nobelpristagare, världsförbättrare! istället blir jag omsprungen av 20-åringar som LYCKAS & jag kan inte ens tänka att det bara är för att dom halkar in på det berömda bananskalet utan måste face the facts att det är för att dom GÖR saker. det är så jävla bittert att kreativiteten har försvunnit & runnit ut i sanden, samtidigt som jag har någon slags skev självbild där jag inbillar mig att jag är ment for greatness. allt jag kan tänka på är winona i den där filmen när hon säger i was really supposed to BE something by the age of twentythree!. tjugotre! jag är fan tjugosex år & har fortfarande inte åstadkommit ett jävla dugg. men jag borde kanske inse att jag bara borde vara nöjd & glad, sluta gnälla, börja varje dag med att ställa mig på balkongen & sjunga jag vill tacka livet som har gett mig så mycket!
förutom det har dagen varit till belåtenhet. eftersom jag är satt i karantän av mina arbetskamrater så fick jag i princip en ledig dag att förfoga över som jag ville. den har spenderats med kaffe + sällskap i parken, intressanta diskussioner (jag har googlat det där med geparderna nu!), fönsterputs & dammsugning. har även lyckats lämna in filmrullarna från höstens semester. är, trots ovanstående fel & brister, kanske inte helt jävla hopplös.
Kommentarer
Trackback