wild & crazy, smakfull & sexig

folk som gör mig miserabelt trött & oförstående: tjejer/kvinnor/medsystrar/whatever som är så jävla ANINGSLÖSA & individfixerade. hur många gånger har vi inte fått höra den fantastiska kommentaren "alltså, det är ju jättehemskt det där med våldtäkter & sexuella övergrepp & sånt, men JAG har minsann aldrig blivit utsatt för nåt sånt!" eh nähä, men vi pratar inte om dig som individ, vi snackar strukturer här (jämf. snubbar som hävdar att de minsann aldrig har våldtagit/slagit/trakasserat en tjej & alltså inte har någonting över huvud taget att göra med patriarkatet). den där jävla individbaserade dagens nyheter-liberalismen där alla ska uttrycka politiskt korrekta åsikter, men konsekvent vägrar se de bakomliggande orsakerna till samhällsproblemen, gör mig sjukt irriterad. men det är väl samtidigt en form av självförsvar, för vem fan vill vara ett OFFER? speciellt idag, när det är vinna eller försvinna som gäller. ingen jävel har tålamod eller ork att lyssna på gnälliga kvinnor som inte bara håller käften & klättrar högre på karriärsstegen. VI HAR JU ALLA MÖJLIGHETER FÖR GUDS SKULL! vi har ju allt det där som generationerna före oss slogs för! vi kan utbilda oss, vi kan bli chefer inom näringslivet, vi kan ligga med karlar till höger & vänster. vad spelar det då för roll att vi fortfarande får stå ut med lite tafsande på tunnelbanan, eller en ovälkommen kommentar på gatan? att vi genom en enda blick från en man kan bli medvetna om att vi fortfarande är villebråd?

det märkliga är att sedan kommer (nästan) alltid ett "ja, det var ju den där gången när nån kille följde efter mig genom parken" eller "jo, det är klart att någon har kommenterat min klädsel/kropp på ett obehagligt sätt" (för övrigt är det också konstigt att de här historierna nästan alltid berättas med nervösa skratt eller på ett sätt som tonar ner själva våldsinslaget i det hela). & jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt eländet, för det är ju så fruktansvärt tydligt hur vi får lära oss att aldrig koppla personliga upplevelser till något större, till strukturer, till genussystemet. att vi får lära oss att ett övergrepp inte är ett "riktigt" övergrepp om det inte är fysiskt, hands on, något ORDENTLIGT. "komma här & gnälla över att någon TITTADE på dig på ett obehagligt sätt? herregud människa, hur ytlig får man vara? dessutom ska du väl bara vara kåt, glad & tacksam om en man kollar på dig? va? näää, ett övergrepp är det bara om det är kuken i fittan & knappt ens då för du hade ju den där korta kjolen & du skrattade ju & log först & du hade ju druckit MINST tre öl!"

det är märkligt att många kvinnor har så svårt att ta till sig faktumet att vårt livsrum, vår verklighet, är begränsat av just de här sakerna. att våld eller hot om våld är så tydligt & starkt närvarande i vår vardag att vi alla måste förhålla oss till det på ett eller annat sätt. vi matas ständigt med bilder av uppsprättade, våldtagna & lemlästade kvinnor på teve. vi läser ständigt om våldtäkter & övergrepp i tidningarna. den mytiska FARLIGA väldtäktsmannen lurar i varje buske & det är vårt ansvar att se till att han inte får tillfälle att leva ut sina pervesioner (för herregud, klart våldtäktsmannen är pervers! att han snedvridna syn på sexualitet & makt skulle vara ett resultat av större makthierarkier & - återigen - strukturer, det är ju bara rent hittepå. eh). vi får lära oss att det inte handlar om ett samhällsproblem. att det bara handlar om OSS - vad vi gör, hur vi ser ut, vad vi säger. det är vi som undviker mörka gator, det är vi som går runt parken istället för genom den på natten, det är vi som helt plötsligt slås av tanken min kjol kanske är för kort i alla fall?, det är vi som skyndar på stegen & kollar oss över axeln alt. stirrar ner i marken när vi hör steg bakom oss på väg hem från bussen. det är vi som, kollektivt, blir spottade i ansiktet varje gång en våldtäktsman går fri pga att hans advokat är jävligt skicklig på hela hora/madonnna-spelet i rättssalen. & vi gör allt det där utan att egentligen reflektera över det, det är liksom smällar man får ta om man råkar födas som kvinna, inget vi behöver PRATA OM eller - gud förbjude - göra nåt åt. samtidigt är ju hotet om överfallsvåldtäkten - den okände, perverse, sjuke mannen i busken - en av vår tids största kontrollverktyg. det är jävligt bekvämt att hålla oss ständigt på vakt, ständigt rädda & ständigt oroliga för en okänd förövare, en hotfull fantasibild, som vi kan koncentrera oss på för att slippa tänka på allt det där andra jobbiga. att allt det där andra - kommentarer, blickar, konventioner - aldrig tillskrivs samma betydelse trots att det är saker som alla kvinnor upplever mer eller mindre dagligen. plus faktumet att de farligaste förövarna, männen, fortfarande befinner sig i våra hem, inte i någon nattmörk park.

det är så deprimerande att tänka på det, på att vi ALLA påverkas på ett eller annat sätt av realiteten att vi inte äger våra egna kroppar. att det inte spelar någon roll hur medvetna vi är om genussystemet, om könsroller, om konstruktioner & maktförhållande. det spelar ingen roll att vi nu för tiden är så härligt frigjorda & framstående - vi måste ändå leva med ett ständigt hot hängande över oss eftersom ingenting egentligen har förändrats i grunden. det är bara bigger cages, longer chains även här.