wild & crazy, smakfull & sexig

några tillfällen i mitt liv:

1. jag går i tvåan (?) på gymnasiet, vi har samhällskunskap & något slags debatt-tema under månadens lektioner. dagens ämne är homosexuellt föräldraskap & adoption (tänk att det här är åratal innan den nya adoptionslagen) & debattledare/föredragshållare är killen som några år efter att vi tagit studenten ska komma ut som gay. jag kan inte minnas några exakta argument, men jag minns med all önskvärd tydlighet det kompakta föraktet, glåporden, skratten, förlöjligandet, den självklara överlägsenheten. äcklet. & jag minns den panikartade skräcken, klumpen i halsen & stenen i hjärtat, den där känslan av att vilka skrika, gråta & kräkas på samma gång. jag minns rädslan för att säga fel saker, för att säga något, för att avslöjas. för att inte tala om självföraktet & hatet för att jag inte VÅGADE, för att jag satt tyst & bara svalde tusen gånger om istället för att skrika & slåss. & sen rusa ifrån skolan redan innan lunch, magsmärtor & förvirrade tankar & hundratals om jag bara & aldrig mer på tåget hem & hur jag drack en halv flaska gin med en målmedvetenhet värdig en långdistanslöpare & sen somnade av ren utmattning långt innan pappa kom hem från jobbet.

2. jag tror att det var en lördag, men det kan ha varit vilken veckodag som helst egentligen. det är i alla fall soligt & jag går på s:t eriksgatan utanför det som inom kort ska bli västermalmsgallerian. mobilen ringer & det är syster som är där i andra änden & tiden liksom stannar i ett par sekunder när hon berättar att pappa ligger på s:t göran med sönderslaget ansikte & knäckta revben. nedslagen på väg hem i natten, av några som hade bestämt att han förtjänade det eftersom  han var en jävla bög. & på något sätt blir ljuset liksom skarpare & ljuden högre & jag vet inte riktigt vad jag ska göra utan går in i närmsta affär, går runt runt runt tills allting bara brister & jag måste rusa hem & bita mig själv i läppen tills det blöder för att hålla de förbannade tårarna borta. & det värsta i hela historien är egentligen inte det fysiska våldet, slagen & sparkarna & förolämpningarna. det värsta är att se sin far så liten & rädd i sjukhussängen, så gråtmild & självföraktande. att höra honom säga de får mig att känna mig så värdelös. att inte finna ord för att trösta, för att återskapa någon slags värdighet. HATET som bara vrålar samtidigt som man bara vill gråta fast vägrar göra det för då känns det på något sätt som om de har vunnit. & veckorna efteråt, med ständiga samtal & påpassande. att följa med till affären utan att riktigt prata om varför, att hela tiden vara på sin vakt, att fortfarande inte kunna HANTERA någonting.

3. alla hundratals nätter & dagar med rädsla & malande oro, med en odefinierbar känsla av nervositet. med en outtalad längtan att få DELA MED SIG, att slippa bita ihop & hålla käften, att kunna formulera sig kring det som inte har något namn. att gå med nerver på helspänn & koncentrera tankarna kring att inte tänka. & till slut släppa taget, slappna av, tappa masken. som att gå ut på centimetertunn is & inse att den faktiskt håller för tyngden.

så nej, jag vägrar acceptera andras jävla ignorans & fördomar. jag vägrar låta er vinna. ni har kostat mig alldeles för många tårar & vaknätter, för mycket blod & hat, för många borttappade dagar för att jag bara ska ge upp & tycka att det är okej att ni hatar. att ni tycker er ha rätten på er sida. & det innebär säkert att det kommer fler efter mig som kommer må precis lika jävla shitty även i framtiden, men grejen är att DET ÄR INTE VÅRT FEL. det är NI som sliter hjärtat ur kroppen på oss & ni gör det med en sån självklarhet att ni inte ens behöver reflektera över det. & det är, som vanligt, det som är det värsta - med vilken enkelhet & orubblighet normerna upprätthålls år efter år, samtal efter samtal, människa efter människa.